GPS-kordinater: Backstuga Hjortafälla 1    57º 33.386 N, 014º 32.039 Ö

Backstuga Hjortafälla 1

Boende omkring 1850 - 1893

Pehr Johan Nilsson f.13/2-1817 i Hagenstorp, Åsen, Malmbäck       avled 28/2-1892 på Hjortafällan, Klappa, Malmbäck
Hustru: Ingeborg Lena Johannesdotter f.27/11-1800 i Öen, Falla, Malmbäck      avled 5/3-1885 på Hjortafällan, Klappa, Malmbäck
Fosterdotter: Inga Christina Andersdotter f.23/3-1841 i torp Håkansbygget, Qvarnagården, Svenarum       avled 10/10-1922 på Ålderdomshemmet, Prästgården, Malmbäck
Inga Christinas föräldrar äro torparen Anders Magnus Johannesson och hans hustru Anna Stina Johannesdotter, Anders Magnus avled den 5/1-1847 i Håkansbygget, Svenarum och en månad senare den 5/2-1847 avled hustrun, änkan Anna Stina Johannesdotter i Håkansbygget, Svenarum, deras enda dotter Inga Christina f.23/3-1841, blir utan föräldrar knappt 6 år gammal, och kommer då till sin moster Ingeborg Lena och hennes make Pehr Johan som fosterbarn, och tillsamman med dem växer hon upp.

De kom från torpet Åbo. Vigda 1844.
Hustrun avlider 1885 och Pehr Johan 1892.
Fosterdottern (Kristin på Hjortafällan) flyttade 1893 till Gåvetorp, Lycke, Malmbäck.

Kristin på Hjortafällan
ur Jönköpings-Posten 11 dec. 1953 av A.H.
Ute i Malmbäcksbygden kan man här och var i hemmen träffa på stickade lapptäcken i stjärnmönster. Täckena ifråga synes vara tillverkade av en person, som tycks haft veklig konstnärlig uppfattning och ett utpräglat sinne för färger, ty desamma smälter utomordentligt väl ihop i helhetsmönster.
Lapptäckena med det stora eller lilla stjärnmönstret har sin särskilda historia. De har stickats av en kvinna, "Kristin på Hjortafällan", som omkring sekelskiftet gick under namnet "Malmbäcks helgon". Benämningen synes vara fullt berättigad, enligt vad många malmbäcksbor upplyser, ty Kristin på Hjortafällen gick så upp i sitt intresse för andra, att hon glömde sig själv.
I Hagbergs manufakturaffär handlade Kristin billigt, ty man visste att satinet och ullen så småningom skulle resultera i en välgärning utförd av henne.
Ute i en stuga på Lycke gårds ägor höll välgörerskan till. Hon var en liten finlemmad kvinna med rena ansiktsdrag, svart slätkammat hår och stora djupblå ögon. Hon rörde sig raskt och graciöst. Hon gick alltid klädd i schalett och schal med frans. I hennes trädgård doftade lavendel. reseda och hyacint. Under björkarna brukade hon sitta och sjunga. I hennes stuga rådde hemtrevnad i varje vrå. Vita prickiga gardiner med små volanger hängde för de låga fönstren, vars brädor var fyllda med vackra krukväster. Vid den vitlimmade spisen stod sommartid ett jättekrus av koppar fyllt med vallmo. Vackra bonader, förfärdigade av henna själv, prydde väggarna. På en av dem lästes: "Bittert sinne är röta i benen, men ett glatt hjärta är kroppens läkedom". I ett hörn stod en handsnickrad gungstol och en dalaklocka. En sekretär - ärvd av farfars far - i masurbjörk stod vid det enda rummets ena långvägg. I sekretären förvarade hon breven från de sjuka och behövande hon stod i kontakt med. Under en av väggbonaderna hade hon placerat en korg, kallad "Livets bröd" i vilken hon lagd ned 365 bibelspråk som hon textat. Kristin förstod att med små medel skapa hemtrevnad.
Allt hennes arbete gick ut på att hjälpa. Den slant hon tog för stickningen , fick hon inte stor andel av själv. Hon behöll så hon kunde uppehålla livet. Många talar ännu i dag om Kristins årliga "missionslappräcke". Varje år gjorde hon nämligen ett täcke till Malmbäcks missionsauktion i missionshuset. Det var gjort av satin, stoppat med vit ull och med foder av twills. Kristins missionstäcke var en åtråvärd vara. Det innebar välsignelse att ropa in det och skänka det tillbaka. Kristin som själv var närvarande vid auktionen gladdes i kapp med publiken, när hennes täcke ropades ut och kom tillbaka gång efter annan. Vid ett tillfälle kunde auktionsroparen notera att han fick in 220 kronor på täcket - en på den tiden svindlande summa.
En gång företog Kristin en färd till fots runt socknen. Hon bar på en ny idé. Hon ville ha sönderslagna sockerskålar - dock sådana som foten var hel på. Folk slog i tysthet gärna sönder sina sockerskålar för att kunna villfara Kristins begäran, ty henne ville man inte neka något. Hemma började Kristin göra nåldynor av skålfötterna. Hon gjorde en dyna i blått. Den tog sig bra ut där den stod på sin glasfot. Hon kantade dynan med gul hemvirkad spets. Hos mamsellerna Pettersson i Jönköping hade hon försett sig med tusentals knappnålar med pärlhuvuden i olika färger. Dem anbringade hon vackerkt på dynen i form av ett kort ord såsom, TRO, BED eller NÅD. Dylika dynor ropades alltid in för omkring 20 kronor - aldrig under. Kristin gladdes mera åt missionens pengar än triumfen över att ha kommit på idén med dynorna.
En dag strax före jul mottog Kristin ett brev. Hon gjorde stora ägon över afrikafrimärket, som fanns i högra hörnet. Brevet innehöll en hundralapp åtföljd av ett tack. Det gick snart upp för Kristin ur vilket sammanghang tacksägelsen sprungit fram. Några år tidigare hade hon blivit brutalt väckt av en bråkstake, som svor och befallde Kristin att öppna stugan i Hjortafällan, ty han ville ha en bädd och mat. Kristin hade svarat honom med att sjunga: "Den på Gud tror, han bygger och bor i allsköns nöd och fara", varefter hon utan rädsla öppnade dörren och in tumlade en ung man. Kristin dukade orädd fram fläsk, kall potatis, smörgåsar och mjölk och bäddade i köket. Innan han gick från stugan hade Kristin fått honom på "rätt köl", vilket ledde till hans förvanling. Han tog hyra på ett fartyg och kom bland annat till Afrika, varifrån han på ett generöst sätt ville överraska Kristin med en julklapp.
En ung flicka, som gick och väntade på plats på sanatorium stod en dag "utkörd" från de sina. Hos Mlambäcks helgon fick hon en fristad då hon en ruskig höstdag knackade på. Flickan blev liggande till julen hos Kristin. Det sista Kristin gjorde innan livet flydde från den sjuka var att göra en trevlig julafton med gran och värme för henne.
Kristin startade också söndagsskolor. I Malmbäcks söndagsskola infann hon sig varannan söndag för att undervisa barnen och varannan söndag, i regn, snöstorm eller solsken, gick hon den långa vägen till Hiarum, där hon samlade barnen till regelbunden söndagsskolverksamhet. När Kristin omkring 1915 gick ur tiden, följdes hon till sitt sista vilorum av hela Malmbäcks befolkning.